Vår egna måttstock
Jag tänker på uttrycket “att man ibland är sin egna värsta fiende”, borde det inte finnas ett motsvarande för att man också lyckas med något och att man är sin egna ledstjärna?
Att tävla finns säkerligen i vår natur: att tävla mot andra, om inte så definitivt mot sig själv, men vad är det som säger att man är en bättre version av sig själv? Jag tänker att man alltid få utgå från sig själv, sin egna måttstock.
Igår hände det mig en märklig sak.
Jag hade något av en “otursdag”. Jag glömde mina finaste vantar i en lokal (jag hittade dem!), välte ner en hel kopp te (samt välte en glasflaska) och smutsade ner ett café (tack och log kom det inte något på min dator, tur i otur!) och sist men inte minst så pajade min mobilskärm tillfälligt (den fungerar igen). Lagom rolig dag. Jag kände att det sista som fick mig ur balans var att en person skruvat med tjockskruv in i ett träd för att sätta upp en affisch om en borttappad katt bredvid skogen vi bor (förra året var det samma sak, jag gissar att det är samma person och denne var otroligt nonchalant i responsen…).
Jag hade verkligen nått min gräns och en otrolig ilska vällde upp i mig.
Jag kom hem, kände att jag verkligen behövde lugna ner mig. Jag skulle ju meditera och det därför jag kommit hem tidigare, men - FAN - hur ska det gå till att lugna sig nu?? Jag tog några djupa andetag, satte mig ner några minuter innan jag påbörjade meditationen. Jag ställde mig frågor som: hur hjälper detta mig just nu? Kan jag få ut det på ett annat sätt? (jag började massera mig och rensa mig energimässigt). Jag ställde mig inte frågor som “varför blir jag så arg?”, för jag vet att jag är gravid, hade sovit dåligt, varit inne i stan, framförallt haft en behandling för mitt bäckenbotten och något släppte på sessionen och så vidare. Jag behöver inte alltid rationalisera eller förstå heller, men det var ju tydligt att det blivit för mycket i ju med allt jag hade gjort tidigare på dagen.
Några andetag senare..
.. kände jag mig lugnare. Det är OK att känna såhär, inget mer med det. Min man märkte att jag var väldigt arg (vilket jag sa också, så han visste varför jag var så upprörd).
Skillnaden är att just att DETTA SCENARIO hade jag tagit helt annorlunda om det hade varit för bara några år sedan. Tidigare hade jag blivit knäckt, hade låtit det ta över hela min dag, kanske låtit det gå ut över andra och så vidare. Nu kan jag vara stolt, jag kanske var påverkad och uppe i limningen i kanske högst 20 minuter.
Min man undrade om han skulle hämta vår son.
“Nej då, ingen fara. Jag hämtar honom” svarade jag lugnt. När jag hämtade honom så var det ingen fara, men jag var så klart trött efter den urladdningen, vilket givetvis är helt i sin ordning.
Vad andra hade gjort, tyckt eller tycker är helt oväsentligt i det här läget. Det är hur JAG reagerar och mår som påverkar mig och min omgivning. Det är hur JAG utvecklas som är viktigt, jag utgår från min egna måttstock.
Ingen är som du, ingen har upplevt exakt det du har upplevt. Vi kan bara utvecklas från vår “egna måttstock”. Allt annat är oväsentligt.
Varför skriver jag detta, kanske du undrar? För att visa att jag också är bara människa, men att skillnaden är att jag kan hantera saker annorlunda till skillnad från tidigare. Det handlar om personlig utveckling, vad alla andra bär med sig spelar ingen roll. Det är hur du mår, tolkar och gör som är viktigast för att framförallt hjälpa dig och din omgivning.
