Att hitta sin rätta väg

“The more you know who you are, and what you want, the less you let things upset you.”

- Bob (Lost in Translation, 2003)

Jag har fått frågan, hur vet jag vad den rätta vägen är för mig? Hur vet jag vad rätt hälsoval är för mig? Hur vet jag vilka behandlingar är rätt för mig och min kropp?

Sådana här frågor är så normala när man är i desperat behov av att få bukt på sin hälsa, speciellt också när man bara mår sämre och sämre. När man inte har orken, energin eller ekonomin för det. Allt bara snurrar.

Jag vet mycket väl, för jag har varit i samma situation. År 2020 blev jag diagnostiserad med en oerhört sällsynt sjukdom som skulle göra mig blind. I min desperation ville jag inte acceptera heller det jag hade, så sökandet konsumerande all min ork. För det var det enda jag kunde tänka på. Jag läste på och letade tills jag stupade i princip, jag blev sämre fort. Det var en djungel av hälsoval att navigera sig i.

Tills att jag stannade upp.

Jag kanske hade tur, men jag vill inte tro det på sådant heller. Ibland finns det en mening med saker och ting, det är det jag vill tro i varje fall. Jag mötte på min akupunktör, som började prata om obalanser i kroppen, varför man får dem och var min rädsla kommer i från. Under tiden jag gick på akupunktur gick jag på väldigt höga doser av vissa mediciner och mådde riktigt skit av dessa. Varje biverkning fick i princip en ny medicin.

Tills att jag fick nog.

Jag testade att byta ut en medicin hemma (som jag fick för en biverkning). Läste på om just den specifika och inget annat, för då hade jag bestämt mig att kolla på EN SAK (och ONE THING ONLY) och bytte ut skiten till en naturligt - alternativt - växtpreparat. Jag blev genast bättre och preparatet hjälpte direkt, mirakulöst kan man tycka.

Jag kände också starkt att jag inte ville fortsätta med dessa mediciner, att något i mitt inre inte trodde på det. Jag hade redan avbrutit en behandling (på läkarens ordination) för att medicinen som skulle hjälpa mig påverkade mina organ och att vi behövde en tillfällig “paus”. Jag frågade vad som skulle hända sedan, de svarade att de upptar behandlingen när mina organ hade hämtat sig.

Så fan heller.

Där och då bestämde jag mig för att trappa ut allt och försöka hitta en annan väg. Detta tog mig nästan 1,5 år, min läkare tyckte jag var galen. Jag fick stöttning av min akupunktör över att hålla koll på min rädsla, jobba med mig själv, fortsätta ta de örter och behandlingar hon gav och fokusera på att bli frisk i PSYKET. Ja, du läste rätt. Jag behövde jobba med mig själv, inte kroppen, inte på den fysiska nivån.

Där och då började en lång process att börja jobba med mig själv på en djupare nivå, mina trauman, skuggarbete eller vad du nu vill kalla det. Personlig utveckling, men på en högst psykiskt nivå. Jag hade en psykiatrier som jag pratade med på telefon då och då, hon gav lite insights men det var inte där de mesta arbetet låg.. men de första stegen jag tog var att jag lärde jag mig genom att få inspiration från Falun Gongs ledare Li Hongzhi. Han fick mig att tänka till. Det fanns en hel del knasigheter i det han sa, men jag gick en “kurs” där jag lyssnade på honom varenda dag, visst antal minuter per dag… i jag vet inte.. en månads tid.. längre kanske? Minns inte, men det som var viktigt i detta var disciplinen. Disciplin är något som jag brister i, vanligtvis och det är enligt mig, medans andra runtomkring säger att jag har det i överflöd. Stor diskrepans i hur man ser saker eller tycker, antar jag. Efter det började jag läsa på i böcker, titta på nätet, letade efter information.

När jag började utveckla mitt inre fick jag en starkare bild av trygghet i mitt inre, jag blev lugnare och började hitta lösningar som började fungera för mig.

Det ena ledde till det andra, jag läste på, min kropp började återhämta sig.

Jag är inte på något sätt friskförklarad och mina ögon är sämre nu än vad de har varit tidigare. Skillnaden är att jag fått mer stopp på framfarten av att de blir sämre. Plus att min kropp börjat återhämta sig, men en sak är säker. Medicinerna jag fick gjorde mig sämre. Jag önskar att jag hade vetat vissa saker tidigare, men det går inte tänka så.

Idag är jag tacksam, även om jag ser sämre och… jag vet inte hur det kommer gå, egentligen, så vet jag i mitt inre att jag inte kommer bli blind. Jag tror inte jag lever i förnekelse, men ja..

Jag hade aldrig lärt mig allt detta om jag inte hade vaknat upp eller blivit omskakad av en sådan här händelse. Jag hade aldrig kunnat förstå mitt jobb på samma sätt och jag hade inte kunnat hjälpa mina klienter så bra som jag hade gjort om jag inte hade gått igenom allt detta. Jag har sjukdomen att tacka för den jag är, jag är tacksam för den. Hur overkligt och skruvat det än låter.

Så, hur hittar min sin väg?

Börja jobba mitt ditt inre, för du kan inte lyssna på din kropp på en djupare nivå om du inte börjar observera dina tankar. Du kan inte förstå dig själv om du inte börjar observera vad du känner. Hur din sjukdomsbild ser ut och fortsätter påverkas av ditt sinne, även om det känns som att tiden rinner ut och att detta är det sista du vill påbörja.

Tro på dig själv.

Med kärlek,

Selma